| Glada
i hågen packade familjen Alm med största omsorg och reste till Sri
Lanka över jul och nyår. Tanken var att slippa all julhets hemma och
att uppleva något helt annorlunda. Man kan lugnt säga att vi lyckades
med både och :-) Flygresan var tråkig, så det var bra, det betyder att inget gick fel. Vi fick tom se lite av Muscat (Oman). Trötta som bara den möttes vi på flygplatsen i Colombo av inte en utan två chaufförer klädda i svenska landslagströjor. Den ena skulle köra vår taxi till hotellet Sophie House i Hikkaduwa. Det räckte med 10 minuter på vägarna i Sri Lanka för att vi skulle vara oerhört tacksamma över att inte köra själva. Trafikanterna är milt uttryckt innovativa och avslappnade i sitt förhållande till trafikregler och medtrafikanter. Mängden trafik tillsammans med kvaliteten på vägarna gör att man inte kan räkna med att köra mer än fyra-fem mil i timmen hur bra vägen än är. Ofta går det långsammare. Vi var mycket tacksamma för att Simba körde. I Hikkaduwa blev vi mottagna av Ali och Lillan, som äger Sophie house. Hotellet har de själva byggt, och det gör att vi svenskar omedelbart känner oss hemma. Det är nära till en fantastisk strand med varmt vatten och lagom stora vågor. Tyvärr gjorde vinterblekheten att vi fick ta det försiktigt med solen, men efter 10 dagar gick det rätt bra. 
 De första dagarna sov vi mest och så badade vi lite. Sedan kom energin och vi ägnade oss åt mangrovesjöar, tempel, sköldpaddsskyddscenter, tempel, kaneltillverkning, varaner,tempel, månstensgruva, fästningen i Galle, tempel, åka tåg, tempel och så bada förstås och lite mer tempel. Vi borde få lite helighet på köpet efter alla tempel... Och vi gillar Sri Lankas prissättning på tågbiljetter. Det kostar 20 rupies, dvs ca 1,20 SEK att åka två mil. Alla åker tåg, i massor. De flesta får plats innanför dörrarna.  
Eftersom där är så förträffliga vågor i Hikkaduwa kan man surfa. Vi började med bodyboard som innebär att man ligger på magen och åker med vågorna in, åtminstone i teorin. I praktiken får man både gratis nässköljning och sand i badkläderna när vågorna leker kullerbytta med en. Någon enstaka gång kan man lyckas åka med en våg och då går det som tåget. Barn och gamla tanter får kasta sig ur vägen eftersom brädorna inte direkt har någon styrmekanism. Cacke kände sig så upplivad att han bokade en timmes surflektion. Han chockade alla genom att faktiskt stå upp på brädan! Åtminstone så länge att Axel hann fotografera. Dvs, typ två meter. Det innebär att han nu officiellt har klarat av 50-årskrisen, och träningsvärken hinner nog lagom försvinna till 50-årsdagen.   Någonstans i allt badandet insåg vi att det var julafton. Ali och Lillan bjöd alla hotellgäster på julaftonsdrink. Vi var förberedda och hade med oss en ekonomiförpackning med skumtomtar. Tillsammans med den lilla plastgranen en annan av hotellgästerna haft med sig så var julstämningen på plats, trots 30 graders värme och arraksdrinkar. Vi behövde inte ens sjunga Nu är det jul igen. Tack vare en fantastikt förutseende pappa fick barnen det allmänbildande kortspelet Cards Against Humanity i julklapp. Tyvärr den brittiska versionen och inte den amerikanska, men det duger. Det är bra om man som vuxen klarar att förklara saker som Anal beads och Glory holes utan att rodna. Under förutsättning att man vet vad det innebär, annars kan barnen förklara för de vuxna :-) Julmiddagen blev två stora fat med skaldjur och grillat kött (jultallrikar?) avätna på en restaurang vid stranden med utsikt över vågorna. En av resans stora upplevelser var när hela familjen dök tillsammans. På förmiddagen instruerades vi i de fyra viktigaste sakerna att kunna: att andas under vatten (med hjälp av luftftuber och munstrycke förstås!), att hitta munstycket igen om man tappar det, att tömma masken på vatten om det läckt in, och att alltid släppa ut bubblor medan man håller på med allt detta. Axel och Johan var hur coola som helst och klarade allt galant. På eftermiddagen dök vi från en båt. Det fanns en del trasiga korallrev, jättesköldpaddor och färgglada fiskar. Barnen fick varsin dykhjälpreda, som såg till att de höll sig till rätt djup. Efter flera dagar med vågor och bad, nyårsfirande och curry satte vi oss i bilen, med chauffören Simba, och åkte på rundtur på södra halvan av ön. De berömda styltfiskarna fick vi inte se mycket av. De har tydligen blivit väldigt otrevliga mot turister och fiskar bara mot förskottsbetalning. Däremot såg vi en trevlig kokonötspalmklättrare. Tydligen är det en helt egen yrkesgrupp som tillkallas när nötterna är mogna.   Vi besökte nationalparken Yala, som enligt rapport skulle ha alla möjliga sorters djur. Vi såg dock fler bilar än djur. Fast vi lyckades se en rovelefant i full aktion när den rövade mat från turister. Det var ju en upplevelse, men eftersom vi blev bortskämda på Thanda 2014, så är vi nog svåra att göra nöjda. Den officiella higlighten var en tre-pixel storl leopard. Turen gick vidare upp i bergen till teplantager och vacker utsikt. Det fanns små marknadsstånd längs med vägarna där man kunde köpa allt möjligt, både mat och hantverk. Johan införskaffade ”curd”, en sorts yoghurt, och någon sorts kokosnötspalmsav som blivit kokt till sirap och sedan jäst en aning. Han konstaterade att honung är godare.   Vi har nu sett något som vi aldrig trodde vi skulle få se: Buddhas tand. Den är ”vetenskapligt bekräftad” enligt guiden, och han är säkert alldeles pålitlig. Han hade bra koll på allt möjligt annat. Templet var vackert och fullt med folk som allihopa kom för att se Buddhas tand. Eftersom det också fanns gott om guldelefanter var vi mycket nöjda. Efter Kandy tittade vi på batikfärgning, teplantage, kolonialhotell, vackra vattenfall, vackra berg, vackra tempel och fler vackra berg. Underbart.  
Vi tittade på massor av vattenfall, och fick höra att 90% av elen kommer från vattenkraft, och att alla, hur fattiga de än är, har tillgång till rent vatten. Det låter finfint ända tills man inser att allt regn som behövs för att hålla igång vattenfallen spolar bort vägarna med jämna mellanrum. Simba var en mycket härdad chaufför som med gott mod tog sig an nästan hur dåliga vägar som helst bara för att vi skulle få se ytterligare ett tempel. Dock var nästan gränsen nådd för honom när han efter fem dagars rundtur skulle lämna av oss på en teplantage högst uppe på ett berg. Vägen dit fick honom att göra många fula grimaser, och när vi kom upp var där inte ens ett riktigt hotell. Han var nära att vägra lämna oss där och muttrade över att han skulle säga till Ali att aldrig boka in någon på det hotellet.   Teplantagen Paradise ägs av en norrman, och boendet bestod av hans sommarstuga. När han inte var där sjäv hyrdes huset ut till turister. Där fanns totalt tre sovrum, två pooler, helpension med curry tre gånger om dagen och en helt fantastisk utsikt. Till och med internettet var bra. Vi stannade två nätter och passade på att åka flotte nedför de mycket beskedliga forsarna. Flottguiderna såg till att vi blev grundligt blöta ändå och det var himla vackert. Och flotten transporterades givetvis på en tuktuk till floden.   Souvenirerna den här gången blev te i mängd, två små elefanter, en massa intressant snacks och choklad med kamelmjölk. Inte ens Kerstis kollegor åt snacksen... Home Uppdaterad 5 mars 2016 |