Japan okt/nov 1999
Narita (Tokyo) är nog en av världens tråkigaste flygplatser. Att komma dit en
tidig morgon efter en sömnlös natt på ett stort flygplan gör inte det hela så
mycket bättre. Japaner är dock effektiva, hjälpsamma och vänliga vilket lugnar
morgonhumöret. Bussresan in i Tokyos centrum gjorda att man var väldigt glad
någon annan höll i ratten. Sista delen av resan gick med taxi. Taxibilarna i
Tokyo är nästan värda ett eget kapitel: de är många, förarna har vita bomulls-
handskar och sätena är klädda med vita spetsöverdrag. Bakdörren mot trottoaren
öppnas och stängs automatiskt! Den "finaste" passageraren ska hasa sig in
bakom chauffören eftersom det är den säkraste och finaste platsen. Bagageluckan
öppnas också automatiskt men de tunga väskorna får man asa på själv. Så långt
sträcker sig inte hjälpsamheten. Framme vid hotellet får man hjälp däremot.
Eftersom Axis bokat in Cacke på ett fiiint hotell står små tunna, bockande
flickor i rad och bara väntar på att få slita bagaget ur händerna på en.
Tokyo i november är ungefär som Sverige i maj. Mao lagom varmt för de stackars
skolflickorna i uniform. Uniformen, oavsett skola, består av kort-kort veckad
kjol, nerhasade, tjocka vita strumpor och en liten chic kavaj. Enligt säker
källa (Saito-san på Axis) finns det flickor som väljer skola efter utseendet på
uniformen. Det kan vi väl aldrig tro. Skolgossarna i korta shorts skulle nog
också vara tämligen blåfrusna i det svenska klimatet. De yngra skolbarnen
kodas
mha färgglada kepsar. Pentor finns här liksom i Sverige. Blonderade japanskor i
platåstövlar och korttkorta kjolar lyste upp Cackes utsikt. Tyvärr finns inte
motsvarande manliga peentor här. Nästan samtliga japaner hade mörk kostym,
portfölj och nalle. De är ivriga nallekramare här. Gudskelov har de nallefria
zoner i tåg och på offentliga ställen. Man måste dock le en smula åt en
allvarlig affärsman som har ledmotivet till stjärnornas krig som ringsignal.
Efter en dags affärsmöten (Cacke) och shoppande (Kersti) i Tokyo åkte vi till
Kyoto. Kyoto har varit huvudstad i Japan i mer än 1000 år, fram till
1800-talet då Tokyo blev huvudstad. I Kyoto finns därför fler sevärdheter
än en energisk svensk turist skulle hinna med på ett år. Vi stannade en dag.
(En japansk turboturist hade klarat hela Kyoto på en dag). Vi såg en massa gamla
fina tempel och reliker och beslutade oss för att bygga en tempelträdgård i ett hörn
hemma. Det borde räcka med ett par tusen kvm. Filosofernas stig längs en bäck var
också himla fin. Den är kantad av körsbärsträd och japanerna vallfärdar dit på
våren.
I Kyoto lärde vi oss att åka buss! Man kliver på i bakänden där en liten mojt
sträcker ut tungan åt en. Tungan är en biljett där det står var man klev på.
Om man missar att ta biljetten åker den in i mojten igen och man står där som
ett fån (eller en turist). Framme i bussen finns en ljustavla med siffror som
gör varje tekniker lycklig. Har man knäckt koden så står det på tavlan hur
mycket man ska betala till chaffisen när man kliver av. Vi fick applåder
och ovationer av vår personliga hejaklack när vi lyckats klura ut allt detta.
Kyoto är för övrigt välkänt för sina godisbutiker. Man ska prova japanskt godis
åtminstone en gång enligt guideboken, man kan ju tillhöra den minoritet turister
som faktiskt gillar det. Vi tillhör inte den exklusiva skaran...
Efter Kyoto och Tokyo kändes det skönt att åka upp till bergen och bo i buddist-
tempel. Högt upp i bergen ligger 117 buddisttempel i en by som heter Koya-san.
Av 4000 byinnevånare är 1000 munkar. 50 av templen bedriver hotellverksamhet.
Vissa accepterar tom icke seriöst sökande gai-jin. Gai-jin är stora vita fula
feta människor med raka ben (=europeèr). I Koya-san har de haft religiös
verksamhet i drygt tusen år. Religioner och politik har skiftatmen alla har
byggt tempel och begravt folk. Resultatet är bla en begravningsplats med hundra-
tusentals monument över de döda. I en maffig cederskog vandrar man mellan
monument ett par kilometer. Atmosfären är trolsk och värdig. Många av monumenten
utstrålar ålderns värdighet i sitt förfall. För att riktigt hedra de döda kan man
sätta dit buddhafigurer i sten som sedan kläs på som dockor. Man kan också offra
åttaöringar och vatten till förfäderna. Åtminstone en hårlock bör kvarlämnas i
Koya-san om
man vill stå först i leden när Buddha återvänder.
Den värdsliga delen av Koya-san hade helt anpassat sig till munkarnas livsrytm.
Restaurangerna stängde klockan halv sex liksom butikerna. Turisterna
förväntades vara tillbaka på sina rum senast kl 21, men det var inget problem
eftersom det inte fanns något att göra i byn så dags. Det tempel där vi bodde erbjöd
emellertid ett utmärkt japanskt bad. Tänk er att ni duschar och tvättar er noga och
bered er sedan på skållning i grupp. Det är himla skönt! Efter det varma badet klev
vi sedan in i vårt tolvgradiga rum. Hu. Det blir inte särskilt varmt i ett rum med
väggar av papper. Japansk centralvärme innebär att det på en central punkt
i rummet finns en liten värmekälla. Rummet var förutom temperaturen och
vissa mögelproblem helt fantastiskt. Små munkar kom och bäddade sängarna
och gav oss japanskt te. Dörrarna/fönstren öppnades mot en tempelträdgård med
en liten damm med karpar i alla färger. Hösten hade precis gjort sitt intåg och
bladen höll på att bli vackert röda.
Efter två dagars tempeltittande och bergsklättrande begav vi oss ner till
kusten. Kushimoto är en liten håla med mycket vacker kustremsa. Ser ut
ungefär som Bohuslän. Efter att ha klättrat på klipporna och fotograferat
spindlar begav vi oss till Ise. Där fanns det så dyra hotell att de tom
accepterade internationella VISA-kort. Vi drabbades av viss kontantbrist
när vi insåg att bankomater och banker som stoltserade med
VISA-kortssymboler bara accepterade Japanska VISA-kort. Efter ett par
bankbesök, där vi lyckades engagera 3-4 personer per bank, och efter ha
testat runt 10 bankomater så gav vi upp och fortsatte leva på lite finare
restauranger och hotell. En restaurang var tom så fin att de tillagade
fisken. Vanligtvis så nöjde sig restaurangerna med att skära upp fisken och
lägga upp den i vackra högar. Ju dyrare restaurang, desto finare upplagt.
Smaken var densamma.
Maten i Japan är annars lite annorlunda än den i Sverige. En middag i Japan
kan lätt bestå av tio små skålar med mat. I en del av skålarna så var
smakupplevelsen kanske lite väl intressant. Vad gäller antalet helt nya
smakupplevelser per dygn så anser vi att tio är en övre gräns. I princip
all fisk är rå. Cacke gillade rå fisk bättre än Kersti. Men inget ont som
inte har nåt gott med sig; Har man ätit fisk, så får man choklad.
När man kommer in i en restaurang så skriker hela personalen "Välkommen"
och så rusar alla kyparna fram för att få äran att få hjälpa till. När man
satt sig så får man fram en obegriplig meny och då säger man "Biru", vilket
innebär att man får in öl. Därefter så går man ut. Väl ute så pekar man på
plastmaten som ligger i skyltfönstret. Försöker man beställa efter menyn så
kan man få tex böcklingsoppa (=en hel rökt böckling serverad med kokt
spegetti. Skall ätas med pinnar).
En kort tågresa från Ise så ligger en pärl-ö. Där kan man lätt spendera en
årslön eller två på att köpa pärlhalsband. Man kan också nöja sig med att
titta på de pärldykande flickornas uppvisning och gå runt i muséet och
titta på pärlsmycken och lära sig att Linné trodde att pärlor skapades av
vatten. De hade också en liten avdelning med små söta flickor som visade
hur man får ostronen att göra pärlor. Flickorna visade glatt och berättade
på flytande engelska vad de gjorde. Om man sedan försökte fråga något så
blev de helt tysta. Skall vi utnämna den manuella bandspelaren till en
japansk uppfinning? Vi blev klart fascinerade av ett folk som läser
engelska i sex år inte kan svara på enkla frågor. Av 10 bokaffärer, som vi
var inne i, så sålde 2st engelska böcker. På samma dagsutflykt så hann vi
också fika på en pir och titta på massor med fiskande turister som inte
fick en enda liten fisk och titta på ett gift klipp-par. Ute i vattnet
finns två stycken stora klippor. Var femte år så viger man dessa klippor
genom att binda en tjock tross mellan klipporna. Till dessa klippor
vallfärdar turisterna, fotograferar varandra framför klipporna och köper
varsin keramikgroda.
Väl tillbaka i Tokyo så tog Cacke på sig sin svarta kostym och åkte på ett
möte, medan Kersti shoppade och roade sig. Underhållningen bestod bla av
ett besök på en Kabukiteater. Pjäsen på denna teater är en blandning av
studentspex och allvarligt drama. Skådespelarna (det är bara killar) klär
sig överdådigt i traditionella kläder. De är kraftigt sminkade och använder
märkliga masker. Kabuki är en traditionell konstform. Symboler används för
att gestalta händelserna och inte ens japanerna själva förstår alltid vad
som händer på scen. Man kan hyra en freestyle med översättning om man vill.
Musiken och sången som hör till är alldeles unika. Samisen är en japansk
gitarr som ser ut som en cigarrlåda med lång hals och strängar. Den låter
så också. Till musiken sjungs det, och en stor del av handlingen berättas
via sången. Sång och musik stämmer slumpartat då och då överens.
Skådespelarna har servicepersonal springande på scenen som ser till att de
har rätt rekvisita och att kläderna sitter som de ska. Besöket på teatern
var en upplevelse, men frågar man japanerna så tycker de att ett besök
räcker. Kabukin är tyvärr en något svårtillgänlig konstform.
Japan är ett dyrt land. Priserna var i snitt ca 50% högre än i Sverige.
Lönerna är ungefär som i Sverige, men de får ut lite mer efter skatt än vad
vi får. Lägenhets hyrorna är löjligt höga i Tokyo. Har man tur så kan man
få en etta på 20 kvm inom 1.5h från centrum för 4000 kr/månad. Som parentes
kan vi nämna att Anders Laurins badrum är större än Saito-Sans lägenhet. En
kopp kaffe kostar nånstans mellan 8kr och 800kr, beroende på var man köper
den. Det billigare priset motsvarar en billig automat med burkkaffe. Cacke
nöjde sig för det mesta med kaffe för 10kr burken och endast nån enstaka
gång köpte han kaffe för mer än 50kr.
Cacke och Kersti
Home
Last Update: Dec 22, 1999